© Psykologi.se 2026
Ensamhet är ett psykologiskt tillstånd som påverkar människor på olika sätt beroende på om det är frivilligt eller ofrivilligt. Frivillig ensamhet kan vara ett medvetet val och ses som en positiv upplevelse som ger tid för reflektion, återhämtning och personlig frihet. Ofrivillig ensamhet däremot kan vara en smärtsam och negativ upplevelse som triggar stressystemet i kroppen och ökar risken för både fysisk och psykisk ohälsa.
Hur ensamhet påverkar olika personer varierar och hänger ofta samman med livssituation, personlighet och ens relationer. Någon kan känna sig ensam trots att hen är omgiven av människor, medan en annan kan uppleva isolering som ett aktivt hot mot sitt välbefinnande.
Alla har behov av ensamhet ibland. Den frivilliga ensamheten kan upplevas som återhämtande och värdefull. Många finner en känsla av ro och frihet i att inte behöva ta hänsyn till andras behov. Under ensamheten kan man få tid till reflektion, samla sina tankar och få nya perspektiv. Hur mycket ensam tid en person behöver varierar, men detta är både naturligt och hälsosamt.
Ofrivillig ensamhet, där en person inte har möjlighet att välja sina sociala relationer, kan ha långtgående konsekvenser för både fysisk och psykisk hälsa. Eftersom att vi människor är sociala varelser med behov av gemenskap, kan frånvaron av social kontakt upplevas som ett reellt hot. Detta kan leda till långvariga lågintensiva stresspåslag, vilket i sig kan leda till ökad psykisk ohälsa.
Forskning visar att långvarig ensamhet är en riskfaktor för hjärt- och kärlsjukdomar, stroke, demens och kronisk smärta. Dessutom associeras ofta ensamhet till känslor av skam, nedstämdhet, aggressivt beteende och ökade suicidtankar. I Sverige rapporterar cirka 13% att de ibland besväras av ensamhet⁴. Ensamhet är särskilt vanligt bland äldre, vilket förstärks av förlust av partner och vänner samt geografisk distans till släktingar.
Ensamhet är ett vanligt problem bland äldre och kan ha allvarliga konsekvenser för hälsa och välbefinnande. En omfattande metaanalys visar att en fjärdedel (26 procent) av personer över 60 år upplever måttliga besvär av ensamhet, medan 8 procent upplever allvarlig ensamhet. Studien, som inkluderar 31 tvärsnittsstudier från höginkomstländer, visar också att ensamhet är vanligare i Syd- och Östeuropa jämfört med Nordeuropa¹.
En svensk systematisk översikt har identifierat fem huvudsakliga riskfaktorer för ensamhet bland personer över 60 år³:
Ensamhet är inte bara ett problem för äldre utan påverkar även unga mellan 13 och 29 år. En översikt av 28 studier identifierade flera riskfaktorer för ensamhet i denna åldersgrupp:
Specifika grupper, såsom unga med funktionsnedsättningar eller psykiatriska tillstånd, kan vara extra sårbara. Studierna i denna översikt inkluderade material från Europa, Nordamerika och Australien².
Ensamhet kan öka risken för att utveckla depression och ångest, enligt en systematisk översikt av 32 longitudinella studier. Sambandet kvarstod även efter att forskarna justerat för andra faktorer såsom socialt stöd. Flera studier visade också att relationen går åt båda hållen – det vill säga att ensamhet kan leda till depression, men även att depression kan öka känslan av ensamhet⁵.
En metaanalys visar att ensamhet har en tydlig koppling till självmordstankar och självmordsbeteende. Dock påverkas sambandet av depression, vilket gör det svårt att avgöra ensamhetens direkta effekt. Eftersom definitionerna av ensamhet varierade mellan studierna, bör resultaten tolkas med viss försiktighet.
Emotionell ensamhet är en term som inte ofta används, men som beskriver sig känslan att kunna känna sig ensam trots att man är omgiven av människor. Emotionell ensamhet kan beskriva att man saknar djupa och meningsfulla kontakter, det vill säga avsaknad av någon att dela med sig av sina innersta känslor.
Vissa människor känner en överdriven rädsla för ensamhet, vilket kan ge ångest eller svårigheter att lämna destruktiva relationer. Oron över ensamhet kan bli stark så att man undviker den till varje pris, till exempel genom att boka upp sin tid med aktiviteter eller undvika att vara hemma ensam. Detta beteende kan i längden vara problematiskt, och ge upphov till annan typ av psykisk ohälsa.
Alla kan göra en insats för att minska ensamheten i samhället. Här är några enkla förslag:
© Psykologi.se 2026